Satt och diskuterade på jobbet idag om hur det var på sportlovet när man var liten.
Många åker, vid den här tiden på året, upp till fjälls. Till sina sportstugor, hotell, kojor eller liknande.
Jag själv har varit ett sånt barn, som fått åka upp till fjällen från det att jag kunde gå. Och vilka minnen jag har därifrån. Jisses, säger jag bara.
Mitt starkaste minne är när brollan skulle lära mig åka skidor. Jag, envis som synden, hade bestämt mig (tror att jag var 7år) att jag skulle inte åka skidor. Jag hade en bror som var ännu mera envis, "Nu kommer du med här, banne mig ska jag lära dig åka skidor". Och jag grinade "nej, har jag ju sagt jag kan ju inte"
Sagt och gjort, där stod jag sedna plogandes ner för backen mellan benen på brorsan.
Visst det gick ju jättebra framtills det att jag skulle åka själv, både i liften och i backen.
Knappliften som jag skulle åka, för er som inte sett en knapplift, (det ser ut ungeför som en knapp längst ut med en lina då som drar en uppåt, denna sätter man mellan benen och låter liften göra jobbet) den trislkades lite eller rättare sagt det var jag som ist satte mig ner på liften. Vilket då i sin tur slutade med att jag ramlade, jag skulle ju bara sätta knappliften mellan benen och luta mig emot den.
Hmm ja ja arg som ett bi, upp igen och försökte på nytt, sa jag förresten att jag var envis.
Blev arg på brorsan för att han hade lurat mig att åka, men rätt var det var kom jag på det. Sen åkte jag och åkte, ja jag åkte så mycket att jag åkte sönder ett par skidor. De lossnade bak vid bindningen.
Så Tack snälla bror för att du lärde mig åka!




google.se

Ett annat minne är då jag förförsta gången skulle lära mig åka snowboard, som jag senare kom att älska.
Mamma var rädd för att jag skulle ramla och gick med mig ner för barnbacken! Ni kan ju se den mentala bilden nu kanske, inte, då ska jag måla upp den.
Tänk er en, iallafall vad jag trodde själv, rätt tuff 14- åring som är envis som synden och gärna kan själv utan hjälp som står på en snowboard. Med en mamma som håller i armen och är rädd för att denna 14-åring ska ramla och bryta varenda ben i kroppen. Medans 14-åringe skriker över hela backen att "släpp armmen mamma!"
Så såg det ut.
Men jag är glad att hon gjorde det, för att jag hade nog ramlat och slagit mig även om jag kanske inte hade brytit varenda ben så iallafall ett.
Så tack mamma för att du hjälpte mig där.

Ja, jag kan då abslolut inte klaga på mina barndomsvintrar, och jag hoppas bara att mina egna kommer att uppleva åtminstone några av sånna vintrar. För Gud vet vad ett liftkort, och en vecka i fjällen kommer att kosta då.
Tack mamma och pappa för alla fina vintrar där uppe i stugan och i husvagnen


Puss