så känns det nu efter att ha fått se pappa på sjukhuset, nu efter operationen.
Han är sig själv igen, iallafall när han är vaken. Just nu sover han ju så otroligt mkt men det förstår jag. Dels för att han har nog inte sovit ordentligt på ett år ungefär och sen oxå för att hans kropp nu fått bort det onda.
Visst, det smärtar väl i det ben som de kapat men det är ju absolut inte alls i närheten utav det som varit.
Vi har fått tillbaka den pappa som vi känner, vilket är otroligt skönt!

Samtidigt så vet vi vilket jobb han har framför sig , men som allt annat så fungerar det med en possitiv inställning och en STOR potion jävlar anamma.
Idag var den första gången som det kändes bra at åka ifrån honom på sjukhuset, det har vi (ingen utav oss) känt tidigare.

Jag förbannar den doktor som inte lyssnade på varken mamma eller pappa när detta började för ca ett år sedan. Hade han lyssnat på oss hade de kanske kunnat rädda foten och bara tagit bort tån men vi ska nu inte fokusera på det som varit, då blir man bara bitter. Men tro mig min röst kommer att bli hörd!
Possitivitet är nyckelordet och jävlar anamma är drivet!

Träning har det inte blivit så mkt av på sista tiden men det kommer. Jag är inte orolig, just nu känns det som om att jag kan släppa träningen med gott samvete. Men det kommer sanna mina ord!

Vill passa på och ge en stor varm kram till Mamma, syster yster Ia, syster yster Annika och brollan Stefan i allt detta som vi har gått igenom. Vi har visat att det är INGEN som rår sig på fam Linder!!
Vill oxå krama min älskade Kristoffer, Jonas (Ias man), Larsa (syster Annikas man) och Annki för att ni stöttar oss i detta.Ni är med oss och kämpar lika mkt som vi är.
Tack för alla tröstande ord!

och alla ni som frågat, stöttat och gett ett tröstande ord/kram på vägen
Ni är guldvärda allihop och tack för att just Ni bryr er!


Puss allihop