Jag vet att du kommer då och då. Jag känner av din närvaro, första gången blev jag lite rädd men efter ett tag tyckte jag att det var mysigt.
Att jag din närvaro var så uppenbar var häftigt!  Då vet jag att du har det bra där du är idag, att du inte lider mer, det känns skönt!

Tankarna vandrar fram och tillbaka ibland. Ibland skrattar jag åt dina tokigheter som du gjorde och så gråter jag en skvätt för att jag saknar dig. Den pappa du var innan sjukdomen tog dig. Innan du blev som en liten farbror.
Det är dom minnena som ibland gör ont oxå, ont över att det är en förfluten tid. Att den aldrig kommer igen, men glädjen över att jag har dom är obeskrivlig.
Den gången du lärde mig knyta mina skor, när vi åkte skidor i fjällen, när du upptäckte att det inte fanns ngn rulle i kameran och dom gångerna jag följde med dig upp till skellefteå när du skulle upp dit och byta lastbil, eller det kanske förresetn va Ö-vik (som du alltid sa)

Det kanske inte är så konstigt att jag har det jobbet som jag har. Att jag jobbar på ett stort fraktbolag. Jag vet ju hur det är att frakta gods, jag har ju gjort det sedan ja va liten=).
Idag pratade jag med några av våra långtradarchaufförer och då tänkte jag på dig, jag har lärt mig o slänga käft med allt o alla för att jag fått varit med dig på dina resor.

Tack pappa för allt du visat mig, önskade bara att jag hade sagt det när du levde och var frisk.

Jag älskar dig!