ta sig igenom den tiden man har kvar, om man har fått ett datum eller en viss tid att leva.
Vad känner man?

ångest
förtvivlan
lättnad

Som anhörig känner man endast förtvivlan och sorg.
Förtvivlan över att man inte kan göra ngt. Inget man skulle kunna göra skulle få det att försvinna.
Sorg över att man en dag kommer att förlora.
Förlora över det som vi alla kommer att möta en dag. Förr eller senare.....

Döden har i många år (sedan jag var liten) skrämt mig.
Det är väl själva grejen att inte veta vad som kommer här näst, för det är ju ingen som har kunnat berätta vad som händer.
Att man går igenom det själv, självklart kommer man att vara omringad av nära och kära men i just det ögonblicket så är man själv oavsett.
DET skrämmer mig! Sen också det faktum att man inte kommer tillbaka, inte vad jag vet iaf.

Vi alla männsikor vet att våra liv är bestämda, vi vet bara inte när, tur är väl det..

Min pappa har alltid varit den där stora grovisknegaren.
Ett av mina tidigaste minnen var att jag såg hur stor och grova hans hand var när jag la min lilla hand i hans.
Och när han slöt den hur den fullkomligt försvann.
Eller den gången han lärde mig att knyta mina egna skor, lärde mig åka skidor, stekte goda hamburgerbröd i stekpannan med massor av smör...
Det är dom minnen som kommer upp idag när han ligger där på sjukhuset, med slangar över allt och det är med ett stort hål i hjärtat jag ser på hur han försvinner....
Än finns han kvar här hos oss men den där stora grova mannen är borta, kvar finns bara en äldre farbror..
Jag hoppas och jag tror att han vet hur mkt jag uppskattar det han har lärt mig och hur mkt jag älskar honom, och hur mkt vi kommer att sakna honom när han far iväg...

men en dag kommer vi att träffas igen


I Nangiala!